Thomas Haraldsson, Lars Bergman, Tobias Frick, Thomas Rundqvist och Jonas Hardeberg. Foto Chris Maluszynski

Av Kajsa Åström den 23 augusti 2019 09:22

På ett hotell mitt emot centralstationen i Stockholm sammanstrålar Jeansbolagets grundare från olika delar av Sverige tre dagar i månaden. Gemensamt är att de har en lång historik som franchisetagare till JC. Men efter flera år av besvikelser, frustration, revanschlystnad och en längtan efter att driva framgångsrika affärer beslutade de sig för att hoppa av kedjan som i åratal hade varit på fallrepet, för att starta på egen hand.

Alla fem ingår i styrelsen och eftersom det varken finns något huvudkontor eller några anställda är samtliga operativa – var och en med sina specifika ansvarsområden.

– Vi fungerar som en ledningsgrupp som ser till att åtgärder vidtas och att målen uppnås. Det är mycket ’hands on’, berättar Lars Bergman, som driver Jeansbolaget i Gävle tillsammans med sin son, Johan Bergman.

På mötena diskuteras allt från nya butiker till leverantörsavtal. Mellan varven skrattas det gott. Stämningen är minst sagt på topp.

– Det här är ett kreativt sätt att jobba och vi brukar ha ganska gedigna agendor, säger Jonas Hardeberg från Tranås, som har drivit butik i 22 år. 1988 började han jobba i JC-butiken i Västervik. 1997 köpte han butiken i Tranås som han drev fram tills för tre år sedan då JC-eran definitivt var slut och han bytte skylt till Jeansbolaget.

Det allra första initiativet till Jeansbolaget tog Lars Bergman – då styrelseordförande för JC:s franchiseförening – och Tobias Frick en natt i november 2013. Ägaren till JC, RNB, och dess koncernchef, Magnus Håkansson, hade då aviserat att kedjan antingen skulle läggas ner eller säljas; för trots flera åtgärder hade ledningen misslyckats med att få JC att lyfta.

Bergman och Frick beslöt sig för att bilda ett eget bolag, och samma månad stod det klart att det blödande JC med 112 butiker, varav 35 franchisebutiker, skulle avyttras till Gordon Wu och hans jeansimperium i Kina. I den egna fabriken i Guang Zhou tillverkades 15 miljoner jeans om året för kunder över hela världen samt Gordon Wus sju egna denimmärken.

Planerna var stora. JC skulle växa till en världsomspännande kedja med tusen butiker. Sverige var en bra plattform för expansionen. Det sade den dåvarande styrelseledamoten och vd:n Marcus Skinnar, som blev kortvarig på posten. Något han inte var ensam om.

Hos både Frick och Bergman tändes det en strimma hopp. De beslutade sig för att lägga Jeansbolaget på is och ge Gordon Wu en chans. Men det var ur askan i elden, som Lars Bergman själv uttrycker saken. Med den nya ägaren blev det bara värre.

– Vi sade upp avtalet för omförhandling i april 2015, berättar Thomas Haraldsson, som började sin JC-bana som sommarjobbare i Falkenberg som 16-åring, och driver Jeansbolaget i Kungsbacka.

I stället lade den nya ägaren fram ett eget förslag i augusti.

– Det var totalt oacceptabelt, säger Lars Bergman, vars tålamod hade tagit slut.

Serviceavgiften dubblerades och franchisetagarna skulle förbinda sig att köpa JC:s egna varumärken.

– Beslutet var busenkelt. Vi hade ingen konkurrensbegränsningsklausul, därmed kunde vi köra igång 1 januari 2016.

De hade bara fyra månader på sig.

– Då hade vi lite att rodda med, skrattar Thomas Haraldsson nostalgiskt. Vi var dödströtta på JC och insåg att det inte skulle gå. Vi hade inget val.

Alla som kunde dra sig ur gjorde det, berättar Lars Bergman, men tillstår att det gick trögt i början.

– Nej, det var ingen självklarhet, det tog tid innan alla vaknade, säger Thomas Rundqvist, som driver Jeansbolaget i Trollhättan.

Men efter butik nio tio rasslade det bara till. Resultatet blev 19 butiksägare som bytte skylt till Jeansbolaget. Kort därefter, i april, var JC:s likviditetsbrist ett faktum. Med skulder på drygt 200 miljoner kronor ansökte bolaget om rekonstruktion. Det skulle ta ett år innan den var avslutad.

Grundarna minns alla nytändningen när de drog igång och skiner upp.

– Den där lilla entreprenören vaknade till liv igen. Den hade varit ganska nedtryckt under alla de där åren, särskilt de tio sista var bedrövliga, säger Thomas Haraldsson.

Han får medhåll från de andra som samstämmigt konstaterar att Jeansbolaget, trots att det var okänt, fick ett ”fantastiskt” bemötande. Och den goda responsen från konsumenterna verkar ha fortsatt. Antalet butiker har vuxit till 29, varav några är nyetablerade.

– I dessa tider är det bra, konstaterar Jonas Hardeberg. Ju större vi är desto intressantare blir vi och desto bättre avtal kan vi förhandla fram med leverantörerna.

2016 ökade försäljningen i jämförbara butiker med 16 procent. 2017 med 18 procent och knappt 8 procent 2018.

Förutom service är det sortimentet som är tillväxtmotorn.

– Vi har anpassat det till den lokala marknaden och tagit in varumärken som har saknats i de städer där vi finns, berättar Tobias Frick, vd för Jeansbolaget och som bokstavligt talat föddes in i JC. Hans pappa, Claes Frick, drev butiken i Oskarshamn från 1971 till 1995 då en 23-årig Tobias Frick tog över.

Från att ha upplevt en tid då JC nästan var paria hos leverantörerna, är det tvärtom för Jeansbolaget. Tobias Frick får ta emot många samtal och mejl från leverantörer som han inte ens vet vem de är. Butikerna sköter inköpen själva. De strävar efter att lägga en grundorder på 50 procent och köpa resten efter behov i säsong. På så sätt binder de inget varulager, minskar risken och undviker onödiga reor. Rabatterna som styrelsen förhandlar fram med leverantörerna går oavkortat till butikerna, enligt Thomas Rundqvist, som driver Jeansbolaget och Brothers i Trollhättan.

– Vi skär inte emellan som JC gjorde. Det viktiga för oss är att lönsamheten hamnar i butikerna.

Även om de inte har mycket gott att säga om JC, har de tagit med sig passionen och kunskaperna om jeans. De menar att Jeansbolaget har backat bandet.

– Vi gör det som JC gjorde på 1990-talet. Fast kanske till och med lite bättre. JC:s gamla skola är svårslagen, konstaterar Jonas Hardeberg.

Butikerna tros tillsammans omsätta 250 miljoner kronor i år jämfört med 208 miljoner 2018 (i slutet av fjolåret tillkom tre butiker). Den genomsnittliga vinstmarginalen uppgick under 2017 till 10,3 procent, hävdar de.

– Det betyder att några tjänar 14, 15 procent och ett par över 20, säger Lars Bergman, som påminner om att det under hösten 2015 var ett helt annat ekonomiskt läge. När Levi’s tog kreditupplysningar på dem som ville bryta sig ur ”blinkade det rött på var och varannan”.

– Vi var svaga ekonomiskt. Men vi fick, efter många om och men, igenom avtalen. Och nu är Levi’s jättenöjt.

Resten stämmer in med ett ”otroligt” och ”fantastiskt”. Men alla butiker har inte samma medvind. Två har gått i konkurs och en har stängt. Tobias Frick medger att det finns ”en eller två butiker” som visar röda siffror. Ytterligare någon ligger på ”snöret”, enligt Lars Bergman.

– Vi stöttar med samtal, butiksbesök, tips om hur de kan jobba och då brukar de flesta vända, säger Tobias Frick.

Gruppen får regelbundna förfrågningar om nya butiker; både från personer som vill ansluta sig och fastighetsägare som vill att Jeansbolaget etablerar sig i lediga lokaler i en citykärna eller ett köpcentrum. De märker att hyresvärdarna börjar bli desperata.

– Det är andra tider nu. Nyckelpengar är i princip borta och det går att förhandla hyrorna jämfört med tidigare, säger Lars Bergman.

Men i de flesta fall blir svaret nej.

– Det är inte så att vi har en stor hög med pengar för att öppna butiker, säger Tobias Frick. Vi är ingen kedja med ett huvudkontor och massa anställda.

Dock kunde de inte motstå butiksläget i Femman i Göteborg på 500 kvadratmeter där JC fick klappa igen. De hade länge pratat om att driva en butik ihop och visste att Göteborgsbutiken gick knackigt. I mars i år var det premiär.

Att det kan ta några år att få snurr på butiken är de eniga om. Men de vet också vad den omsatte under JC:s guldålder. Här var Thomas Rundqvist butikschef i fem år och Tobias Frick anställd.

– Det borde bli vår definitivt största butik omsättningsmässigt när vi har fått jobba på ett tag, spår Lars Bergman.

Från starten hade de en ambitiös tillväxtplan för Jeansbolaget, men efterhand har den reviderats. De uppskattar att det finns möjlighet att addera två till fem butiker per år. JC-konkursen har inte nämnvärt ändrat den prognosen. I dagsläget har de en dialog om åtta nya lägen.

– Målet är att vi ska vara en rikstäckande kedja. När vi hoppade av JC blev den geografiska spridningen lite märklig, så det finns fortfarande stora luckor. Men, det är viktigare att få in rätt personer än att växa fort, säger Lars Bergman.

Att expandera med e-handel vill de inte. De fem är överens om att Jeansbolaget är för litet och att e-handel är för dyrt. Trots att modehandeln på nätet har 15 procent av marknaden och att tillväxten sker digitalt håller de fast vid ett nej.

– Ska man lyckas bör man omsätta flera hundra miljoner kronor. Det krävs en stor distribution och lagerhantering, säger Tobias Frick.

Affärsmodellen är svår, fortsätter Lars Bergman, och spår att det väntar en snar omstrukturering i branschen: Olönsamma nätaktörer kommer att slås ut.

Tobias Frick är övertygad om att den fysiska handeln aldrig kommer att försvinna. Särskilt vad gäller jeans: konsumenten vill känna och prova. Kollegorna resonerar likadant.

– När det kommer att rensas i leden ännu mer, då gäller det att överträffa kundens förväntningar, erbjuda hög service, ha ett bra utbud både märkes- och prismässigt. Helt enkelt; vara jäkligt bra i fysiska butiker.