Bankerna och moment 22
”Det fanns bara en hake och det var moment tjugotvå … Orr skulle vara tokig om han utförde fler bombflygningar och normal om han inte ville det, men om han var normal måste han utföra dem. Om han utförde dem var han tokig och behövde inte göra det; men om han inte ville utföra dem, var han normal och måste utföra den.
– Det var ingen dålig paragraf, det där moment tjugotvå, anmärkte Yossarian.
– Den bästa som finns, instämde doktor Daneeka.”
Moment 22 skrevs av Joseph Heller och gavs ut för 60 år sedan. Förmodligen hade han blivit lite överraskad och mycket smickrad om han hade vetat att hans moment 22 skulle bli så väl använt som en beskrivning av cirkelresonemang, byråkrati, dödlägen och paradoxer.
Riksgäldens erbjudande till bankerna att stå för 70 procent av risken för lån till företag som anses vara livskraftiga och drabbats av coronavirusets härjningar är ett moment 22.
Bankerna anser nämligen att om man behöver låna på detta sätt så är man inte livskraftig. Och är man livskraftig behöver företaget inte låna.
Jag har hört många förtvivlade företagsägares beskrivning av bankernas agerande. Om man mot all förmodan ändå skulle få låna kräver bankerna höga räntor och dessutom borgen för de återstående 30 procenten.
En ny idiotsäker affärsidé: Låna till 0 procents ränta och låna ut pengarna helt utan risk och ta hela vinsten.
Att de 500 miljarder kronor som har avsatts för detta har bara hittills 189 miljoner kronor använts; en bråkdel alltså. Inte särskilt förvånande.
Bankerna har ännu en gång visat att ansvar är något andra ska ta. Som till exempel att bankerna ska räddas när de har spekulerat bort pengarna på märkliga finansiella instrument, finanskriser och fastighetsbubblor. De borde fundera över sina viktigaste samhällsuppgifter: att hjälpa företag finansiera sin utveckling och, när så krävs, även deras fortbestånd i tider som dessa.
Artikeln är en del av vårt tema om Krönika.
